Kände bara hur ögonen blev tårfyllda och kunde inte hålla det inom mig. Var tvungen att få gråta ut. Prästen sa en massa fina ord om min farmor och då blev det bara värre. Tårar efter tårar. Fick gå fram till kistan efter allt tal och tre sjungade psalmer. Gick runt kistan och la två vita rosor med en röd ros i mitten och tänkte på min farmor. Att förlora någon känns väldigt konstigt. Men det är inte förens nu man tänker till lite extra och inser att livet är kort tiden går fort fram och snart är det ens tur att ligga där. Men också är livet fint och ska ta vara på det så länge man är vid livet. Man ska inte stanna till och nöta på gammalt skit. Släpp det och se framåt.